Kvinnliga murare hör inte till vanligheterna. Över huvud taget är det ovanligt med kvinnor i byggbranschen i Sverige. Men så har det inte alltid varit. En gång i tiden var det ganska vanligt med kvinnor på byggen.

Det finns troligen en och annan kvinnlig murare i Stockholm, men ute i landet är de mer ovanliga. Byggbranschen lockar helt enkelt få kvinnor, och det finns flera skäl till detta. Jargongen på byggen kan vara hård och grabbig, arbetet är tungt, och man måste arbeta utomhus oavsett väderlek. Det är kanske inte heller hela förklaringen, men en stor del av den.

En procent av byggarbetarna i Sverige är kvinnor, berättar Svt Nyheter. Branschen har på olika sätt försökt rekrytera även kvinnor, eftersom det byggs mycket och det är stor brist på arbetskraft, men de kvinnor som har utbildat sig för att arbeta på byggen brukar inte bli långvariga på arbetsplatserna.

Kvinnliga murare nu – och då

Det finns dock undantag, och en av de som utgör undantag kan man läsa om här. Cecilia Lindblom, som porträtteras i artikeln, har arbetat som murare sedan 1997. Hon uppskattar jargongen på sin arbetsplats, och verkar inte ha några större problem med att arbeta i alla väder. Hon säger dock till tidningen som intervjuar henne att hon helst inte lyfter tunga siporexblock, utan överlämnar detta till sina manliga kollegor.

Kvinnlig murareEn gång i tiden var det faktiskt kvinnorna som hade ett av de tyngsta arbetena på byggena. En murare hade på 1800-talet hjälp av ett helt litet arbetslag. I detta ingick en person som blandade murbruket, en som bar bruket till muraren, och en som bar teglet. Murbruket blandades ofta av en kvinna, som kallades åltmor eller lavmor. Det var också kvinnor, s.k. mursmäckor, som bar det färdigblandade bruket från laven (baljan) där det blandades till muraren. Murbruket bars i hinkar på ett ok, och varje last vägde ungefär 60 kilo. Mursmäckorna var indelade i lag, som bar bruket en våning var, på smala landgångar och uppför rangliga stegar. Förutom att vara tungt var arbetet också riskfyllt, och precis som många andra kvinnodominerade yrken var det inte särskilt bra betalt. Mer om mursmäckan, och om andra bortglömda yrken, finns att läsa här.

I början av 1900-talet började männen ta över mursmäckornas arbetsuppgifter. Då ändrades också arbetstiteln, och man började säga kalkbas. Den sista mursmäckan i huvudstaden slutade 1922.

Det är naturligtvis svårt att veta vad som hade hänt om inte de kvinnliga mursmäckornas arbetsuppgifter hade tagits över av manliga kalkbasar. Kanske hade vi haft fler kvinnliga murare idag. Även om mursmäckornas arbete var tungt och farligt, och vi nog ska vara glada för att det inte finns kvar, så hade fler kvinnor på byggena haft en positiv rekryteringseffekt. I takt med att byggbranschen professionaliserades hade troligen fler kvinnor, t.ex. f.d. mursmäckor, utbildat sig till murare och andra yrken som behövdes för att bygga ett hus.